Hopplösheten gräver sig in
under alla skyddslager
och klistrar sig fast
på min näthinna
Vart jag än vänder mig
så följer mörkret mina steg
Viskar till mig
att jag inte får vara här
Varje dag
är det något inom mig
som påminner mig
om hur dålig jag är
om hur fel allt blir
så länge jag andas
Jag försöker nå ut
till världen jag ser utanför min
och ibland så känns det
som att jag är där
Men ångesten
den fäller mig
Varje sekund
spottar den på min närvaro
ber mig att lämna världen
för allt skulle bli så mycket bättre
bara jag slutar andas.
1 kommentarer
Nathalie
02 Jan 2013 01:27
Bra dikt, om hur det kan kännas, vännen. men sorglig, jag vill att du ska veta att du är bra. och fin. Jag tycker om dig. Kram. din vän Nathalie
Kommentera